Vila för själen

Genom alla år runt om världen och Sverige finns det en plats på jordens yta som alltid erbjudit mig vila och återhämtning, den platsen är Vångsunda. En plats där min far växte upp och där barndomens somrar i Sverige tillbringades, blev under mellan och högstadie mitt hem för att sedan förbli mina föräldrars hem och därmed alltid en plats för mig att komma hem till, oavsett om det är pga medicintransport från Sydafrika eller ett par dagars återhämtning från vardagen. Helgen som varit blev en blandning av allt, men med massor av kärlek och återhämtning.

Vi körde upp torsdag kväll med husvagnen bakom för att alla skulle komma hem så det blir alltid lättast att ha vårt egna tillhåll för vila och sömn mitt i släktens samling. När vi kom till Lars Dufva så mötte min far upp oss så att jag kunde få ligga i hans bil för att klara resan upp eftersom huvudet inte riktigt ville vara med hela sju timmar sittande. Underbart att vid 38 års ålder fortfarande kunna titulera mig som pappas flicka.

Fredag blev bara vila, jag rörde mig lite per timme, annars befann jag mig liggande i stort sett hela dagen för att lördag se husen i Vångsunda fyllas. Totalt när alla syskon med familjer är samlade blir vi sjutton stycken. De flesta barnbarnen är vuxna förutom våra små som älskar att springa runt och bara vara älskade. Mitt ute på landet med bara stora gräsytor runt omkring var det vilsamt för oss båda att för första gången känna fullkomlig trygghet i att barnen reder sig själva mellan husen och hela familjen höll ögonen på dem när de lekte.

Lördagen firade vi att mina föräldrar varit gifta i femtio år, det är svindlande vad länge när jag försöker greppa allt de gått genom tillsammans. Från deras osannolika kärlekshistoria i hur de möttes första gången i kapellet på Götabro då mor visste att det var den unga evangelisten hon ville gifta sig med. Året efter var det min far som såg en flicka på knä vid Afrika stenen i böneparken på torp, då han visste att det ska bli min fru. Brevväxling inleddes och vänskap blev kärlek som sju år senare blev äktenskap. Tillsammans har de arbetat i Afrika, tre omgångar, totalt sjutton år och genom sina liv gett oss barn fantastiska erfarenheter och möjligheter men störst är ändå den trygghet och grund de alltid representerat för oss, och fortfarande gör.

Söndag var det kast till att fira "lillfisen" som fyllde 18 (!) år, helt sjukt! Det innebär att det är 18 år sedan jag befann mig i Sydafrika som volontär på Place of Restoration i Margate. Nya människor anslöt och firandet fortsatte innan alla åkte på olika håll. Båda dagars firandet var för mig uppdelat i timmar, jag har klarat av att vara uppe en timme i taget innan jag fått gå och lägga mig igen. Dagens humor var att lillasyster grymt irriterat sig över storebrors förmåga att kissa stående! Hon har varit riktigt förbaskad över att hon inte kan göra likadant och därmed envisats med att stå rätt upp och kissa i två dagar bredvid sin bror med resultat att hon kissat ner skor och ben varje gång. Idag trillade polletten ner att hon var tvungen att närma sig hukläge, så nu ser det ut som så här när hon försvinner springande ut i trädgården med orden "jag är kissig!"

Idag har det varit en lugn dag med barnen i fokus, mannen har fått fiska strömming i morse som han fått steka till kvällsmat ikväll. Lunchen blev grillkorv nere vid sjön och barnen invigde sommaren genom att glatt bada innan de smaska i sig nygrillad korv tillsammans med oss och det äldsta av syskonbarnen med australisk fästman. Nu är sommaren här, dagen har bjudit på grillning, sol, bad, skratt, kärlek, sommarens ängsblommor i bukett till mormor och en stund vid sjön! Turen till sjön tog 1,5 timme, resten av dagen har varit liggande så ni inte tror mirakel händer, men själen tankas hela tiden och jag blir starkare för varje dag även om det i min mening går på tok för långsamt!