Hej då blogger.com!

Jag har funnits på denna platformen länge, men nu var det dags att göra slag i saken och flytta. Så från och med nu finns bloggen på nedanstående adress istället:

http://www.lillaax.se

Varmt välkomna!!

Bygga inifrån... rehab steg 1!

Sådär, nu är det dags att bygga upp Rom igen känns det som! Massor som förslappas av två månader inaktivitet. Istället för att totalt tappa sugen (vilket jag gärna gör) så vill jag försöka se fördelarna med att börja om från ruta ett.

Nu har jag en helt annan kunskap än för några år sedan, rehab är fortfarande det tråkigaste jag vet så därför blir det ännu viktigare att skynda långsamt för att undvika framtida perioder av rehabträning.

Ni som följer bloggen kommer få följa mig på resan tillbaka mot en hälsosam och hållbar kropp och det första steget är att se om min bål. Att säkerställa styrka i bålen hjälper mig med hållningen, ryggen, löpningen och ja, varenda vardagsrörelse jag kan komma på! Det känns helt enkelt som en bra grej att börja lägga grunden där!

Att ha ett bra magstöd är grunden till all rörelse, efter en operation som varit och rört runt i buken så behöver man ta hänsyn till uppbyggnaden nästan på samma sätt som efter en graviditet! Så jag börjar verkligen om på första steget med att hitta alla multifeeder musklerna, jag vill lära mig igen att koppla på alla muskelgrupperna och framför allt de djupa musklerna så dom finns med och orkar långsiktigt sedan.

För att börja bygga magen inifrån börjar jag med dessa tre övningar:

1. Aktivera magmusklerna - Lägg dig på rygg med bägge benen böjda. Börja med att andas in så att du känner hur du djupandas i magen, inte bara lungorna. När du fyllt magen med luft petar du in ett par fingrar i sidan och spänner så att du trycker ut fingrarna ur magen. Behåll spänningen i 10 sek per gång. (Saknar en bild på detta - men tror ni fattar ändå).

2. När du lärt dig att hitta och aktivera den djupa magmuskeln sträcker du ut det ena benet, lägger en hand under svanken och en hand håller du i sidan. Upprepa första övningen, dvs djupandas sen spänn på. Ryggen ska förbli i ett neutralt läge och du kan känna ett tryck mot handflatan under ryggen. Med bibehållen spänning i bålen försöker du nu lyfta det raka benet. Så fort du känner en förändring i trycket mot handryggen under ryggen avbryter du och sänker benet igen. Tar ett nytt andetag och återupprepar!

3. Den sista övningen är att stå på alla fyra och samtidigt som du håller ryggen neutral lyfter diagonala arm och ben. Till en början räcker det att bara lyfta från marken och hålla 10 sek innan du återgår till utgångsläget. En progression är att lyfta ut benet och armen medan du bibehåller spänningen och därmed ryggens neutrala läge. Har du tillgång och möjlighet så använd en stav på ryggen för att hjälpa till att hålla det neutrala trepunkts läget. 

Pust, då är steg ett i rehab programmet gjort! Dessa tre övningar ska ske dagligen ihop med rörelseträning och lättare promenad! För tillbaka i form ska jag och jag tänkte passa på att bli starkare än vad jag var innan! Häng på om du vill!

Varför Varva?

Torsdag 22:a juni 2017 är det dags för årets upplaga av Varva för världen på Torpkonferensen i Närke!

 

Förra året var jag med och sprang för första gången med en härlig känsla av att det är roligt att springa, och fram för allt att det var skönt att kroppen orkade! Läget i år är dock annorlunda, men ändå är det dax! Förra året var målet att springa fler varv än de 6 jag sprang då nästa gång jag deltog, vilket så klart skulle vara i år.

För att förklara loppet är ett varv 450m och man har 20 min från startskottet att springa så många varv som möjligt. Så 6 varv innebar knappt 3km på 20 min vilket innebär strax under 7min per km, dvs behagligt lunktempo som jag såg fram emot att knäcka i år. Jag menar, jag sprang Höganäs halvmaraton på snabbare tempo så visst borde det funnits krut att tömma 20 minuter i lite snabbare takt nu...

Men sen kom den där sketna bakterieinfektionen in i skallen och all skit som varit april, maj och juni. Vilket kraftigt begränsat min löpträning, dvs helt eliminerat den! Jag har faktiskt inte tagit ett enda löpsteg sedan målgången 22/4! Sedan dess har jag däremot opererats i huvudet 3 ggr och magen en gång. Jag har legat sängbunden i en månad och genomgått behandlingar som är sinnessjukt tråkiga att återupprepa!

Så varför bryr jag mig om att vara med och varva imorgon? Jo, för att vi kan alla göra det lilla vi kan! Genom pengarna som dras in imorgon hjälps vi åt att tillsammans ge hjälp till skolgång för flickor i Kairos slum, vi är med och skapar boende för järnvägsbarn i Indien och hjälper föräldralösa barn i Sydafrika!

Även om morgondagens varva för mig blir ett varv på 450m så tänker jag att jag genom att ställa upp i det och dra in lite sponsring gör det lilla jag kan för att hjälpa till! Även om det inte direkt är en backyard ultra så kunde den lika gärna vara det ur mitt perspektiv, jag menar för två veckor sedan kunde jag sitta uppe i en timme innan jag fick lägga mig ner. Idag klarar jag en halv dag innan jag måste sova för att klara dagens andra halva. Jag ska försöka vara stolt över mitt enda varv imorgon, men det gnager lite att det inte är så mycket att ta sig ett varv!

Vill du vara med och sponsra? Så lätt! Det går att swisha pengar till mig för mitt varv! Notera här nedan hur mycket du bidrar med så kommer jag sätta in pengarna till varva för världen så fort alla skickat över sina bidrag efter genomfört lopp imorgon.

13171

Man vet inte vart ens gräns går förrän man pushar förbi den sägs det! Idag har jag varit nära... 13171 steg men en fantastisk dag i familjens tecken! 

Jag ligger i husvagnen och har ett lugnt snarkande ljud från sonen i örat. När ögonen sluts minns jag dagen med ett leende, så mycket skratt tillsammans! Samtidigt så trött så jag nästan spyr ikväll, ska nog ta det lite lugnare kommande dagar, men skönt att veta att 13171 steg är iaf inom min gräns även om det verkar vara precis!

Sommarmorgon och dagsplanering

Att vakna, barnen springer ut ur husvagnen ner till mormor och morfar. Vetskapen att vi inte måste stressa ner för att de är i trygga händer. Att ta på sig tofflor och vandra ner i pyjamas för att mötas av frukost och fågelkvitter... idyllen håller sig intakt så länge inte barnen bråkar *fniss*

Men underbart att ta tiden att känna in morgonen och se över dagens "hand", om vi liknar varje dag vid ett spel poker. För visst är det så vi alla har det, varje morgon bjuder oss olika förutsättningar för att klara av det vi har tänkt. Utifrån det vi har på hand kan vi bestämma hur vi tar oss an dagens uppgifter och utmaningar!

Saker som är viktiga för mig att ta hänsyn till om jag har på "handen" eller ej är:

* Orken för dagen

* Familjens behov

* Måstelistan

* Önskelistan

Utifrån dessa saker får dagen sedan utformas och ibland omvärderas längs med vägen! Så nu när kaffet är slut och frukosten i magen tar vi oss an denna dagen på landet!

Sommarmellis

När det är varmt och man helst vill ta fram glass för att ösa i sig godsaker kan jag rekommendera diverse versioner av bananglass! Man behöver vara ok med banansmak för det finns med oavsett vad folk säger, men det är långt ifrån den mest dominanta smaken. 

Igår provade vi med jordnötssmak och krossad mörk (72%) choklad! Det blev väldigt uppskattat och bägge barnen slevade i sig en portion med glada utrop och jag kunde känna mig lugn med vad de fått i sig.

Finns olika recept och massor med olikheter, men det jag tycker funkar bäst följer här och som första steg se till att alltid ha bananbitar i frysen.

Till tre personer:

2 frysta bananer

2 msk jordnötssmör

30g mörk choklad

Mixa samman allt i matberedaren, sen servera det direkt i små skålar. 

1 km

Så galet att jag flr mindre än en månad sedan var i form och sprang Höganäs halvmarathon när jag idag är så kroppsligt svag.

Det känns som om jag tappat allt, villet naturligtvis inte är sant, men ändå en ärlig känsla! 

Naturlig nivå för mig är att klara av att böja mig fram och nudda marken, mest naturligt är att lägga handflatorna mot golvet. Igår när jag provade kunde jag inte ens nudda marken! Helt sjukt att vara så ovig! 

Min bukmuskelatur är avskuren av senaste operationen så alla rena bålövningar lär få vänta ett tag för att ge musklerna en chans att läka först.

På schemat står rörlighetsträning varje dag och även promenader, inga distanser... Igår em var det en stor seger att klara av 1 km med barnen och hunden! 

Som sagt: SAKTA!! Men det går åt rätt håll! 

Vila för själen

Genom alla år runt om världen och Sverige finns det en plats på jordens yta som alltid erbjudit mig vila och återhämtning, den platsen är Vångsunda. En plats där min far växte upp och där barndomens somrar i Sverige tillbringades, blev under mellan och högstadie mitt hem för att sedan förbli mina föräldrars hem och därmed alltid en plats för mig att komma hem till, oavsett om det är pga medicintransport från Sydafrika eller ett par dagars återhämtning från vardagen. Helgen som varit blev en blandning av allt, men med massor av kärlek och återhämtning.

Vi körde upp torsdag kväll med husvagnen bakom för att alla skulle komma hem så det blir alltid lättast att ha vårt egna tillhåll för vila och sömn mitt i släktens samling. När vi kom till Lars Dufva så mötte min far upp oss så att jag kunde få ligga i hans bil för att klara resan upp eftersom huvudet inte riktigt ville vara med hela sju timmar sittande. Underbart att vid 38 års ålder fortfarande kunna titulera mig som pappas flicka.

Fredag blev bara vila, jag rörde mig lite per timme, annars befann jag mig liggande i stort sett hela dagen för att lördag se husen i Vångsunda fyllas. Totalt när alla syskon med familjer är samlade blir vi sjutton stycken. De flesta barnbarnen är vuxna förutom våra små som älskar att springa runt och bara vara älskade. Mitt ute på landet med bara stora gräsytor runt omkring var det vilsamt för oss båda att för första gången känna fullkomlig trygghet i att barnen reder sig själva mellan husen och hela familjen höll ögonen på dem när de lekte.

Lördagen firade vi att mina föräldrar varit gifta i femtio år, det är svindlande vad länge när jag försöker greppa allt de gått genom tillsammans. Från deras osannolika kärlekshistoria i hur de möttes första gången i kapellet på Götabro då mor visste att det var den unga evangelisten hon ville gifta sig med. Året efter var det min far som såg en flicka på knä vid Afrika stenen i böneparken på torp, då han visste att det ska bli min fru. Brevväxling inleddes och vänskap blev kärlek som sju år senare blev äktenskap. Tillsammans har de arbetat i Afrika, tre omgångar, totalt sjutton år och genom sina liv gett oss barn fantastiska erfarenheter och möjligheter men störst är ändå den trygghet och grund de alltid representerat för oss, och fortfarande gör.

Söndag var det kast till att fira "lillfisen" som fyllde 18 (!) år, helt sjukt! Det innebär att det är 18 år sedan jag befann mig i Sydafrika som volontär på Place of Restoration i Margate. Nya människor anslöt och firandet fortsatte innan alla åkte på olika håll. Båda dagars firandet var för mig uppdelat i timmar, jag har klarat av att vara uppe en timme i taget innan jag fått gå och lägga mig igen. Dagens humor var att lillasyster grymt irriterat sig över storebrors förmåga att kissa stående! Hon har varit riktigt förbaskad över att hon inte kan göra likadant och därmed envisats med att stå rätt upp och kissa i två dagar bredvid sin bror med resultat att hon kissat ner skor och ben varje gång. Idag trillade polletten ner att hon var tvungen att närma sig hukläge, så nu ser det ut som så här när hon försvinner springande ut i trädgården med orden "jag är kissig!"

Idag har det varit en lugn dag med barnen i fokus, mannen har fått fiska strömming i morse som han fått steka till kvällsmat ikväll. Lunchen blev grillkorv nere vid sjön och barnen invigde sommaren genom att glatt bada innan de smaska i sig nygrillad korv tillsammans med oss och det äldsta av syskonbarnen med australisk fästman. Nu är sommaren här, dagen har bjudit på grillning, sol, bad, skratt, kärlek, sommarens ängsblommor i bukett till mormor och en stund vid sjön! Turen till sjön tog 1,5 timme, resten av dagen har varit liggande så ni inte tror mirakel händer, men själen tankas hela tiden och jag blir starkare för varje dag även om det i min mening går på tok för långsamt!

Rehab steg ett

Jag är inte bäst på att ta det lugnt, men ska ärligt erkänna att jag försöker!! Samtidigt kräver varje dag sin del av mobilisering. Det behöver inte vara mycket eller länge, men målet blir att vara aktiv minst 10 min per timme. 

Gårdagen lyckades sådär, men idag är målet att sätta klockan på varje heltimme och göra något i 10 minuter innan jag får återgå till liggande läge. 

Rehabiliteringsdax

Igår kväll kom en vän in och satt o killade på mina fötter tills jag kunde slappna av o somna till = äkta kärlek! TACK!!

Tyvärr började den stackars högljudda dementa damen bredvis mig i min nya fyra sal att ropa strax därefter så både jag och grannen vaknade till. Nattpersonalen lyckades få fram ett singelrum till den rara damen så hon kunde få lite trygghet och vi andra kunde få sova.

Ett av problemen för hemgång igår var ju att jag hade för mkt ketogan som smärtlindring så jag tjurade ihop o la av med allt starkt... tjurskallig kan man kalla mig om man vill men till natten fick jag se mig besegrad av smärtan och erkänna att jag behövde starka tabletter för att kunna sova. 

Fick faktiskt en helt ok natt men på morgonen fick jag inse att det var avdelningskläderna som fick tas på och dagen började med dryg väntan... Stackars personal vad jag tjatat öronen av dem idag! Har ni ringt kirurgen? Har ni frågat när? Har ni skällt från mig? Om någon av er läser så FÖRLÅT!!! 

Mitt på dagen kom en annan vän och levererade lite läsning och lakrits men mest gemenskap och roliga samtal. När det var dags för henne att åka hade ännu ingen kirurg dykt upp så jag kunde inte åka med. Väntan fortsatte... Jag gick ut och började tjata på avdelningsläkaren (igen förlåt) tills han kom med utskrivningspapper, suturremiss och fem recept som alla skulle hämtas ut när och om jag fick gå hem idag men det berodde fortfarande på kirurgens utlåtande.

Vid halv fyra gladdes mitt hjärta när "min" kirurg kom till avdelningen. Han kände och klämde utan att bli klokare, men höll med mig i att avvakta en undersökande operation. Vi ger kroppen en chans till att återhämta sig och börjar behandla för inflammation.

Ett par underbara vänner kom och körde sjuktaxi för att få hem mig så Håkan skulle slippa köra tur och retur med barnen. Orden räcker inte för att beskriva den tacksamhet vi känner för alla er som hjälper oss klara livet just nu. Det är ödmjukande att säga tack och utan skam ta emot hjälp och det är vardagshjälpen som både behövs mest och värmer djupast! Tack! 

Nu finns en plan för rehabilitering och återkoppling på både buken och huvudet! Mycket smärta med liten ork och sjukskrivning ytterligare en månad med fullt fokus på att rehabilitera min kropp som sövts tre gånger senaste månaden och tynat bort i avsaknad av rörelse. Men det är nu det är dags att kriga sig till hälsa, att vårda det jag har kvar att vårda. Det bästa är att jag får göra det hemma med familjen!

Tårar igår av smärta och sorg, idag är känslan glädje och tacksamhet blandat med nervösitet och lite rädsla eftersom jag vet vad som krävs för att ta mig tillbaka! 

Vi ville fira lite nu när barnen somnat att vi har varandra och att vi tillsammans klarar allt! Bästa festmaten har sedan vi blev ihop alltid varit sushi, ikväll blev det att beställa från freak sushi i byn och blev tacksamt överraskade när ägaren firade min hemkomst med oss genom att bjuda på middagen! Tack! 

Bara svag

Ikväll är det tufft, jag sitter på min sängkant på en fyra sal på avdelning 26. Personalen är fantastisk och alla ansikten är bekanta, men jag är kvar och det är det som suger.

Jag har för hög åtgång på smärtlindring för att hantera buksmärtan och ingen verkar veta vad smärtan beror på trots alla undersökningar. Nu har jag mest indirekt smärta i buken, även direkt, men ja... jag är trött. Inväntar en bukkirurg som ska komma och ge sin bedömning av läget.

Tårarna rinner och jag försöker gripa i halmstråna av glädje från helgen, men det är svårt. Vetskapen att inte få krama barnen ikväll blev för mycket. Nu, i just detta nu, orkar jag inte vara stark eller tapper, jag är bara svag, jag vill bara hem...

Ovissheten är värst

Då var övernattningsväskan packad, men i protest har jag bara det nödvändigaste med mig. Min fina flamingoslinga är kvar hemma eftersom jag hoppas på att få åka hem idag igen. 

Sitter i bilen på väg mot sjukhuset, har varit med till förskolan och kramat barnen adjö med ett hjärta som sakta spricker. Att inte veta om jag får krama dom ikväll eller inte är det tuffaste!

Samtidigt så uppfylld och tankad med energi och kärlek efter helgen! Glädjen att ha fått njuta utomhus av försommaren med familjen vinner många topplaceringar i känsloregistret. 

Tacksam för:

* Familjen

* Vänner

* Gemenskap

* Liggande stolar, soffor, gräsfiltar o kuddar. (Allt för att kunna vara med liggande)

* Sommarväder

* Morsdagsfirande hemma

* Trädgårdshäng

Försöker hålla fast vid det goda och härliga från helgen även om dagens mulna himmel stämmer mer överens med mitt inre.

Mors dag

Idag är det mors dag, en stor glädje att få ligga i min egna säng och invänta klockslaget jag får ta nästa dos med smärtlindring. 

Tills dess ligger jag och tänker på vad lyckligt lottad jag är som får vara en mor, jag vet många som längtar och önskar att få vara det men som av olika anledningar inte kunnat bli det. 

Jag är även lycklig som får ha min mor kvar att fira om än många mil bort!

Mest är jag lyckligt lottad att jag haft en trygg, kärleksfull och vis mor vid min sida hela livet! Hon har hjälpt mig ta stapplande steg som bebis i Botswana, skjutsat mig som tonåring till olika händelser. Hon har lyssnat och gett råd genom hela livet, alltid haft tid för mig! Hon har slängt sig på flygplan runt jorden för att finnas för mig när sjukdom gjort mig svag, men varje dag vet jag att hon bär mig i bön. Tack mamma! 

Med dig som förebild försöker jag finnas för mina barn.

Tacksamhet i kubik

Natten till idag var bättre än föregående även om den inte var toppen. Vid frukostrundan till matsalen (bugar för applåderna över att jag klarade att gå den sträckan) berättade en undersköterska att jag nog inte ska förvänta mig hemgång idag eftersom de sa på mötet igår att jag blir kvar över helgen. Usch vilket slag i magen det var, jag blev så ledsen. Allt kändes blä...

Efter frukost väntade jag besök från Sandra för att lyfta mitt humör, hon hade laddat med spel och underhållning för att hjälpa mig fördriva tiden. Håkan hade ärende i Lund vid 10 men hann komma inom mig före det. Under tiden Håkan var hos mig kom ronden och vi hann börja prata tillsammans om huvud och magen, olika funderingar och olika planer framåt. Sen var Håkan tvungen att åka och jag fortsatte samtala med läkarna. Vi landade i att jag behöver lite familjetid och hemmamiljö för att kunna må bättre nu, så beslutet blev permission över helgen för att få lite miljöombyte och möjlighet att läka, både i själ och kropp. 

Så larvigt glad blev jag! När Sandra kom fick hon hänga med i att plocka ihop mitt rum, allt från min flamingogirlang till ljuslyktor, pom poms, tidningar, böcker, godis, ja allt som samlats ihop under  en månad på sjukhuset! Jag började försiktigt byta om till egna kläder medan Sandra packade ihop alla saker. Håkan anslöt med en rullstol som skulle ta mig ut! Energin var dock slut efter allt fix, jag orkar 20 min upprätt innan huvudet gör ont o behöver ligga ner i plant läge. Fick bli en kort stunds vila innan vi behövde ge oss iväg för att hinna. En notering blev att årstiden ändrats när jag legat inne för jag hade vinterstövlar att dra på mig o det var ju tokigt varmt för det. 

Jag älskar att handla second hand av massa anledningar och färden hemåt gick via Bara där vi först hämtade upp lite kläder som jag ska titta på till Ingrid och sedan överraskades svärföräldrarna med en extra lunchgäst. Lunchen intogs liggande, det var den godaste mat jag någonsin ätit kändes det som. 

Därefter hem till sovrummet där det blev massa timmar sömn och vila. Ingrid var på playdate och Arvid hade sin egna pappadag då han själv fick mysa med Håkan utan att dela uppmärksamheten med någon. 

Kvällen tillbringades hos vänner liggandes i kvällssolen i deras utesoffa på deras  trädäck medan maten grillades och samtal flödade. När solen värmde mina kinder, fyllde rodedendrondoften min näsa, barnens skratt och bus letade sig in i öronen och hjärtat svämmade över. Kvällen blev tidig men helt perfekt och avslutas nu med två barn som somnar bredvid mig, lika glada och tacksamma som jag över att jag är hemma. Vad som händer efter helgen bryr jag mig inte om nu, just nu väljer jag att njuta av nuet! Måndag kommer fort nog oavsett om jag oroar mig nu eller inte, så varför förstöra nuet med morgondagens oro? 

Krama era nära o kära en extra gång när ni läst detta. 

En glass, spontanbesök och frisk luft!

Natten till idag var knepig, den gav mig inte så mycket sömn som jag ville ha eller som jag behövde, så större delen av förmiddagen blev vigt åt att vila och sova.

Men när min dag väl började (vid lunch) var jag inställd på att ha en besöksfri dag då många rest iväg och jag lever på hoppet att snart få åka hem så hade jag inte ringt till någon för att fråga om dom ville komma o hålla mig sällskap. Det kändes ok, men hade ändå en känsla av att solen tittade fram ännu en dag och blev ännu en dag som jag var "inlåst" på avdelningen. Precis när känslan av att vara ensamen här inne ringde telefonen, då var det fina fina Liza som var i Lund och ville komma förbi. Så glad jag blev!

När hon kom upp hade hon med sig den beställda glassen och jag hade fått en rullstol av undersköterskan som vi kunde nyttja för att se till att få ut mig i friska luften!

Huvudvärken är jag rätt säker på kommer från lågt tryck i huvudet, det kommer bli bättre så fort trycket balanserar ut sig i skallen. Av erfarenhet vet jag att det tar ett par veckor, men ingenting jag stressar över. Brukar handla om att äta lakrits och dricka kaffe eftersom de innehåller ämnen som höjer trycket i kroppen.

Magen börjar jag tro handlar om en inflammation i musklerna, men eftersom de inte kan behandla det innan huvudet är läkt vet vi helt enkelt inte. Men för att citera Sherlock Holmes: När man uteslutit alla troliga alternativ måste det som är kvar vara sant oavsett hur osannolikt det må vara. Det finns inte en cell i min buk som inte undersökts av någon så jag tänker att skallen får läka. Sen får jag prova med antiinflammatoriskt när det inte är förenat med fara för blödningar i huvudet.

Det bästa från idag har varit att tack vare Liza få rulla ut genom huvudentrén och äta mellanmål på en blåsig bänk i delvis sol med blomdoft som hittade sin väg in genom näsan och fick mig att inse att jag legat inne en hel årstid! Dagen jag lades in hade barnen termokläder på dagis, igår kom dom i linne o shorts! Jag var helt ärligt så tagen av att få andas frisk luft så jag glömde fotografera tillfället, istället bjuder jag på en bild lånad från svenska kyrkan i Västerås med sinnesrobönen skriven i sig.

Jag har siktet inställt på hemgång, gärna igår, men precis som bönen i bilden så ber jag att jag inte ska stressa över det jag inte kan påverka dvs läkarnas bedömning, men ägna mig åt det jag kan påverka, dvs min egen mobilitet och vilja att bli friskare.

Framstegsrapport

Onsdag kväll, jag börjar må bättre, har idag kunnat gå över från smärtstillande sprutor till smärtstillande tabletter. Låter som en lite grej men det innebär att jag är ett steg närmare att få komma hem.

Andra saker jag kämpar med är att en gång i timmen gå en liten runda. Ibland blir den inte mer än 10 meter inne på rummet och ibland blir den hela vägen ner till allrummet. Oftast krävs det att jag sedan sitter där nere en sväng innan jag återvänder för det blir för tufft att klara tur och retur i ett svep.

Huvudet oroar mig inte längre, känner mig rätt säker på att det är lågtrycksvärk baserat på hur jag mått tidigare. Det gör ONT men jag vet att det kommer bli bättre inom några veckor så det är ok. Plus att det slutar göra ont så fort jag lägger mig ner i horisontellt läge!

Magen, ja kära nån, vad ska man säga. Hoppas den läker av sig själv för det finns ingen här på sjukhuset som efter 2 kontraströntgen undersökningar, ultraljud, gynekologundersökning, avföringsprover (lika äckligt som det låter) eller andra prover vet varför jag har så ont i nedre buken.

Två dagar efter shuntoperationen är jag så klart öm och inte så snabb i mina rörelser men jag mår bra med den delen. Försiktigt vågar jag säga att det verkar som om vi krigat loss alla bakterier från min hjärna för denna gången.

Den största segern av dem alla är att jag inte längre måste ha en slang ur skallen vilket betyder att jag får gå som jag vill, jag får göra knäböj utan att en person står och får panik. Jag får gå på toaletten utan att annonsera det till en sköterska, jag får till och med helt enkelt sätta mig i sängen eller vända mig på kudden utan att larma och berätta att jag ändrat läge. Känslan som rycker i hjärtat är när braveheart skriker ut FREEDOM!!!

Jag har haft underbart uppmuntrande besök de senaste dagarna där jag fått flera underbara presenter som både jag och mina barn roat oss med storligen. Tack till er, jag känner mig lyckligt lottad som får ha så underbara vänner i våra liv.

Jag lever och är kär

Här kommer ett kort men glatt inlägg. Operationen har gått bra, dom har satt in shunten på vänster sida (alla tidigare har suttit på höger) och helt ärligt så vet jag inte så mycket mer än så i nuläget. Men det viktigaste är att den är på plats och vi fokuserar framåt på läkning och försöker få lite klarhet gällande smärtan i buken, så den oxå kan behandlas.

Förmiddagen blev att få umgås med min trygghet, min man medan vi inväntade operationstiden. Troget satt han och killade min arm och hand för att jag skulle kunna släppa fokus på att jag var rädd för att opereras idag. Han är mitt allt denna fantastiska man som bestämt sig för att han vill ha just mig som sin fru. Galet vad lyckligt lottad jag är.

Efter operationen när jag ringde honom från uppvaks telefonen fick jag veta att han skulle komma in så fort jag fick komma till avdelningen. Mycket riktigt hann jag precis komma ner till mitt rum på avdelningen när han kom genom dörren (Tack till farmor o farfar som sitter hemma hos oss för att vakta barnen medan dom sover). Att fysiskt känna spänningarna släppa för att jag helt enkelt får se honom, det går inte att beskriva. Det bästa kom när han såg att jag behövde närheten och då kröp ner bredvid mig i sjuksängen och lät mig vila mot hans axel och bringa. Att höra hans hjärtslag samtidigt som jag blundade och flöt iväg i total avslappning. Bättre smärtlindring än alla droger i hela världen!

Nu har han kört hem till våra små och jag vet om att jag kommer bli väckt varannan timme för att dom ska se att allt gått bra inne i huvudet under operationen och att kroppen inte hittar på något medan jag sover. Nu ligger jag kvar i sängen och längtar till nästa gång jag får vila på mannens axel. Tills det är möjligt somnar jag för den första delen av natten i vetskap att jag är älskad, välsignad, lyckligt lottad och sanslöst kär.