Att välja lycka, går det?

Jag tror att livet blir lättare att hantera när man själv väljer hur man ska hantera saker. Att det i viss mån går att välja lycka istället för att gräma sig över det trista i tillvaron. Allt går inte att styra över, till exempel min skräck kring nålar kan jag inte medvetet styra över. Faktan kvarstår att kroppen går in i panik när någon pratar nålar med mig, det är inte rationellt eller logiskt men så blir det. 

Däremot finns det väldigt många situationer jag själv styr över hur jag vill reagera eller förhålla mig till. En trött morgon på väg till jobb kan jag faktiskt välja att gaska upp mig och vara trevlig mot kollegor och kunder så att inte min dåliga morgon sprids vidare till andra i min närhet. 

I min nuvarande situation här på sjukhuset kan det röra sig om att välja att vara trevlig mot personalen som faktiskt är här för att ta hand om mig. Dom förtjänar inte att bli snästa åt eller att jag är otrevlig bara för att jag har det tufft. Jag FÅR vara det och dom förstår om jag är det, men både min och deras dag blir trevligare dom dagar jag orkar blinka lite extra och anstränga mig, kanske skämta lite eller enkelt fråga hur just dom mår idag. 

Jag behöver inte ligga och gräma mig över att jag är här! Betyder det att jag har roligt här? Absolut inte, jag längtar intensivt efter att få komma hem. Varje stund jag är här vet jag är en stund närmare att komma hem. Jag jobbar hårt med att vila, röra på mig det som behövs, försöka följa instruktioner och på det hela taget helt enkelt bli bättre för att få somna bredvid min man istället för i en sjukhussäng. 

Jag lyckas inte alltid men jag försöker hitta det som är bra och positivt även i de mest nattsvarta situationer. Det behöver inte vara stora grejer, men har skrivit en lista med exempel på negativa situationer i livet just nu som kan "övervinnas" med motsvarande positiva tankar: 

• Shunten är trasig, måste opereras - vad tacksam jag är att jag har tillgång till läkarvård.
• Jag saknar mig familj och mina barn enormt mycket - vilket glädje att jag har en man och två fantaastiska barn som väntar där hemma när jag får komma hem igen. 
• Jag är kopplad till en tryckmätare som ser till att jag är fast på avdelningen och inte varit utomhus på 4 veckor - tänk att det finns en lösning på att rädda min syn så att jag inte behöver vara orolig för att förlora synen pga sjukdomsperioden. 
• Jag får inte pussa mina barn godnatt när dom lägger sig - vad skönt att det finns teknik som gör det möjligt att videosamtala så vi kan luftpussa varandra för att säga god natt när jag inte kan vara där fysiskt. 
• Jag saknar mina vänner - passar på att känna mig rik av alla fina människor jag har i mitt liv!
• Det är enormt jobbigt att inte få krama min man och känna hans närhet - lyllos mig som har ett lyckligt äktenskap med en man som är så fantastisk att jag saknar honom. 

När jag inte håller ihop eller bryter samman är jag tacksam för dom vänner som råkat vara här då och tålmodigt står ut med att hålla fötter, smeka händer eller bara sitta tyst. När vänner inte finns här är jag tacksam för vårdpersonal som ibland skämtar med mig men vid andra tillfällen sätter sig, håller mig i handen och låter mig gråta över en tuff situation. 

Livet är inte perfekt och det går inte alltid att vara på topp. Finns ingen som kräver det heller, men jag tror att genom egen attityd och försök till att kontrollera vart vi låter tankarna vandra så kan vi förbättra känslan i de jobbigaste dagarna till att vara lite bättre. 

På engelska finns uttrycket "every cloud has a silver lining" och betyder direkt översatt att varje moln har en silverkant. Lite så tänker jag, att försöka se det goda i jobbiga situationer förminskar inte situationen. Det gör inte heller att situationen försvinner, men man kanske kan få se lite silver i kanterna iaf. 

En kort uppdatering om min nuvarande status på sjukhuset är att vi hoppas på ny shunt imorgon bitti, så nu har jag duschat 2 ggr och har en duschning kvar imorgon bitti med alla förberedelser. Lite nervös är jag allt och lite liten känner jag mig, men jag tar några djupa andetag och tänker att jag litar på kirurgerna och framför allt på att Gud har allt i sin hand så det ska nog bli bra.