Rehabiliteringsdax

Igår kväll kom en vän in och satt o killade på mina fötter tills jag kunde slappna av o somna till = äkta kärlek! TACK!!

Tyvärr började den stackars högljudda dementa damen bredvis mig i min nya fyra sal att ropa strax därefter så både jag och grannen vaknade till. Nattpersonalen lyckades få fram ett singelrum till den rara damen så hon kunde få lite trygghet och vi andra kunde få sova.

Ett av problemen för hemgång igår var ju att jag hade för mkt ketogan som smärtlindring så jag tjurade ihop o la av med allt starkt... tjurskallig kan man kalla mig om man vill men till natten fick jag se mig besegrad av smärtan och erkänna att jag behövde starka tabletter för att kunna sova. 

Fick faktiskt en helt ok natt men på morgonen fick jag inse att det var avdelningskläderna som fick tas på och dagen började med dryg väntan... Stackars personal vad jag tjatat öronen av dem idag! Har ni ringt kirurgen? Har ni frågat när? Har ni skällt från mig? Om någon av er läser så FÖRLÅT!!! 

Mitt på dagen kom en annan vän och levererade lite läsning och lakrits men mest gemenskap och roliga samtal. När det var dags för henne att åka hade ännu ingen kirurg dykt upp så jag kunde inte åka med. Väntan fortsatte... Jag gick ut och började tjata på avdelningsläkaren (igen förlåt) tills han kom med utskrivningspapper, suturremiss och fem recept som alla skulle hämtas ut när och om jag fick gå hem idag men det berodde fortfarande på kirurgens utlåtande.

Vid halv fyra gladdes mitt hjärta när "min" kirurg kom till avdelningen. Han kände och klämde utan att bli klokare, men höll med mig i att avvakta en undersökande operation. Vi ger kroppen en chans till att återhämta sig och börjar behandla för inflammation.

Ett par underbara vänner kom och körde sjuktaxi för att få hem mig så Håkan skulle slippa köra tur och retur med barnen. Orden räcker inte för att beskriva den tacksamhet vi känner för alla er som hjälper oss klara livet just nu. Det är ödmjukande att säga tack och utan skam ta emot hjälp och det är vardagshjälpen som både behövs mest och värmer djupast! Tack! 

Nu finns en plan för rehabilitering och återkoppling på både buken och huvudet! Mycket smärta med liten ork och sjukskrivning ytterligare en månad med fullt fokus på att rehabilitera min kropp som sövts tre gånger senaste månaden och tynat bort i avsaknad av rörelse. Men det är nu det är dags att kriga sig till hälsa, att vårda det jag har kvar att vårda. Det bästa är att jag får göra det hemma med familjen!

Tårar igår av smärta och sorg, idag är känslan glädje och tacksamhet blandat med nervösitet och lite rädsla eftersom jag vet vad som krävs för att ta mig tillbaka! 

Vi ville fira lite nu när barnen somnat att vi har varandra och att vi tillsammans klarar allt! Bästa festmaten har sedan vi blev ihop alltid varit sushi, ikväll blev det att beställa från freak sushi i byn och blev tacksamt överraskade när ägaren firade min hemkomst med oss genom att bjuda på middagen! Tack!