fredag 13 januari 2017

Min resa pågår

Ofta möts jag av kommentaren, vilken resa du gjort! Det är sant, men den pågår och har pågått mycket mycket längre än 14 månader.

Vi börjar från början, jag har alltid sett mig själv som överviktig, så länge jag kan minnas har jag tröstätit, dvs tagit något sött eller gott eller bara vad som fanns tillgängligt för att dämpa eller förstärka känslorna som kom upp till ytan. Skolsyster reagerade på högstadiet och kommenterade att jag behövde tänka på vikten så den inte spårade iväg, jag skakade av mig omsorgsorden och tänkte att jag var ju bara en "stor tjej". Omgivningen (dvs dom som inte kände mig) har mest ursäktat åt och till mig med ord som "du har bara en stor benstomme", "du är ju hälsosam", "viktigast att bara vara dig själv"! Jag hade en vän som när jag var i tidiga 20 åren konfronterade mig med att hon inte ville se mig äta ihjäl mig själv... Då vägde jag över 120 kg till min 173 cm.

Så många nyårslöften där jag och vänner skrivit "kontrakt" på att skärpa oss, med klausuler om straff ifall vi misslyckades. Behöver jag säga att varje år blev det straff.

2007 efter en operation i Kapstaden (där jag bodde då) kom jag av en slump att träffa en läkare med specialisering på övervikt. Hon satte mig på medicinering för att kontrollera min insulinproduktion som skenade och därför trots att jag då tränade 4 ggr per vecka och åt tallriksmodellen så gick vågen bara upp... Jag vägde 145kg. Ångesten kom krypande när jag skulle inrikesflyga och inte fick plats i stolen, på riktigt (!) så fet var jag.

Med rätt medicinering för insulinet och fortsatt med bra kosthållning och motion gick jag ner till 85kg som var en vikt jag klarade av att hålla. Tillbaka i Sverige fanns det ingen läkare som ville följa samma behandling som doktorn i Sydafrika satt igång, så jag använde slut medicineringen och klarade av att hålla vikten med hjälp av strikt lchf, dvs tills dess att jag förlovat mig och oftare och oftare delade mat med någon annan som inte var sugen på strikt lchf. Själv tänkte jag inte så mkt på att vågen började smyga igen, sen kom bröllop, barn nr 1 och efter det en period av missfall och försök till barn nr 2 kombinerat med massor av tröstätning igen för att döva sorgen och smärtan. I oktober -14 kom vår älskade 2:a. Sen stod jag där med en våg som efter graviditeten visade 125 kg igen, ingen läkare som ville följa den enda behandlingen jag tidigare mött som fungerat för mig.

Jag är patient hos neurokirurgin på grund av en sjukdom som heter pseudotumör eller IIH, (den som vill läsa mer kan göra det genom att klicka här) och våren 2015 gick min shunt sönder, efter operation i Lund mådde jag bra i 3 veckor innan migränen kom på löpande band och blev konstant närvarande. Jag låg till sängs ca 18 timmar per dag, min man fick gå hem akut på pappaledighet och jag låg, ingen visste vad felet var. Det blev en andra operation då man öppnade huvudet igen, men hittade inget fel, så jag fick åka hem och hölls under observation. Massor av behandlingar testades, allt med samma resultat, jag låg med migrän. Visst kunde jag skärpa mig och hålla ihop en dag, var till exempel ledare på barngymnastik som fungerade de timmar jag var där, men sen dog jag i sängen när hemmets dörr stängdes. Tårarna var många och smärtan hög! Inte ens ketogan (eller andra tyngre droger) tog bort smärtan, den lät mig bara vara så avslappnad så jag kunde sova ifrån den! Så klart blev min familj och fram för allt min man lidande av den här situationen. Så när neurokirurgen började nämna att forskningen pekade mot att låga bmi kunde kanske regradera sjukdomen så försökte vi igen med viktminskning, men utan resultat (insulinproduktionen låg ff på tok ju). Då remitterade neurokirurgin mig till överviktsenheten för en gastric bypass. På informationsmötet, eller framför allt efter i det individuella samtalet, bekräftade kirurgen det min läkare i Kapstaden sagt att jag har hormonproduktioner som styr vikten som inte är i balans och i en gastric operation så kopplas dessa bort. Jag gjorde listor och läste på MASSOR, vad kunde gå snett, jag ville veta allt inför ett sånt ingrepp. När det landade i att även om allt strular efter operationen så var det bättre än att fortsätta i det befintliga läget jag fanns i och det fanns inga andra dörrar framför mig så jag öppnade och gick in med ambitionen att nu är det dags att jobba, att ta tillvara på den här möjligheten.

Jag började med promenader, första var på hela 20 meter inne på uppvak, sen började kampen. Efter en vecka kunde jag gå 2km med en paus mitt i (skönt med bra ytterkläder när jag satt på marken i skogen och pausade), sen har det bibehållits och ökat. Lade till styrketräning, gruppträning men alltid med promenaderna som grund. Jag har ätit som jag ska, följt instruktioner, hittat en glädje i att träna. Idag njuter jag när möjligheten till att springa milen i skogen dyker upp, det är ljuvligt att KUNNA och att ORKA!

Huvudet och migränen - försvann tyvärr inte, däremot hittade man i februari/mars -16 att jag hade fått en bakterieinfektion runt shunten som legat i 10 månader och förklarade migränvärken. Blev några operationer och antibiotikabehandling i Lund. När jag väcktes på operationsbordet efter andra operationen den 23:e februari 2016 och var smärtfri redan då rann tårar igen, men denna gången av lycka. Återhämtningen var en mardröm, men det var "bara" sårsmärta som jag visste skulle försvinna och bli bättre.

Idag är viktiga delar för mig att få röra mig lite varje dag, att få till styrketräning 2-3 gånger per vecka, att äta mina vitaminer så att kroppen får fortsätta må bra!

I oktober blev jag anställd som gyminstruktör och utbildar mig nu till PT via Eleiko och har jobb från examensdagen på mitt nuvarande jobb fast som PT.

Nu vill jag återknyta till rubriken av detta enormt långa inlägg, bara för att jag idag lever med min IIH hanterbar, har nått en stabil vikt på 73kg, orkar träna och jobba, dessutom får jobba med bästa gänget på en underbar plats så är jag långt ifrån klar eller färdig! Främst har min "gastric resa" inneburit att jag fått ställa om tankeställningar, lära mig att hantera känslor som inte kopplas till mat, frustration och ilska tas nu ut i joggingspåret, men jag misslyckas ändå ofta! Det viktiga är att varje gång jag trillar så ställer jag mig upp och tänker, då lärde jag mig att det inte funkade heller, sen siktar jag framåt! Allt i nåd, allt med insikten om att jag tar hjälp av dom omkring mig! Ensam är långt ifrån stark!

Bjuder på lite bilder:





Tack för ordet!

9 kommentarer:

  1. Fan Emma vad jag älskar dig och din styrka ❤ Du om någon är så värd detta efter all din kamp och fortsatt kamp!

    SvaraRadera
  2. Oj va kul o inspirerande att läsa! Har tidigare bara hört lite smått om hur det gått för dig, men nu förstår jag bättre. Så häftigt! Är själv väldigt intresserad av löpning o styrketräning, mitt mål är att fixa halvmaran i Augusti, som du skulle köra i april?! Lycka till! Så sant det du skriver om det psykiska också, minst lika viktigt! Du har precis fått en ny läsare på bloggen😉
    Ha det nu så gött!
    /Hanna Carleklev (Pernillas dotter)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad roligt! Välkommen hit! Ser fram emot att höra om upplägget inför augusti för dig! Kommer gå toppen!

      Radera
  3. Linda Karlsson Göransson26 februari 2017 kl. 21:56

    Blir otroligt rörd och imponerad av dig när jag läser. Du är så stark, Emma!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi är alla så starka som vi behöver vara <3 Tack för fina ord.

      Radera