Istället för att tröstäta

Andas in - dunk - dunk - dunk - andas ut - dunk - dunk - dunk - andas in - dunk - dunk - dunk - andas ut…

Stegen är rytmiska och flåset har blivit regelbundet. Det är lagom jobbigt, musklerna bränner på ett behagligt sätt och pulsen har stabiliserat sig på en rätt hög nivå i ansträngningen. Känslan är att det flyter på samtidigt som tankarna är bara mina och ingen annan kommer in i mitt huvud.

Det är en ny erfarenhet för mig att finna ett lugn i träningen! Oftare och oftare tar jag min tillflykt till joggingskorna för att hantera känslor som dyker upp. Särskilt effektivt är det när det är besvärliga känslor som jag inte alltid vet hur jag ska hantera. Dom tillfällen som tidigare gjorde att jag ökade mitt intag av skräp, när tröstätning var den utväg jag valde för att dämpa det jag inte orkade ta itu med.

Idag är en sådan dag, framför mig ligger en begravning, ett avsked. På många sätt en dag då jag vill fira det liv som avslutats. En dag att minnas alla stunder av värme, skratt och kärlek. En dag att få minnas tillsammans med släkt och vänner och få glädjas över vilket underbart arv farfar lämnat oss genom allt han planterat i våra liv genom sitt levnadsexempel.

Han var älskad och underbar, hans knä fanns alltid att krypa upp i, en plats att finna trygghet och lugn på. Genom åren blev den platsen istället bredvid honom i soffan, där vi fick hålla hans hand, eller sitta på golvet medan han delade berättelser från livet. Trygghet!

Minnen har snurrat genom löprundan, men dom är mina att hålla kvar i mitt hjärta. Så tacksam! Idag behövde jag min löprunda, nu kan jag möta det avsked som väntar.

Tänk när släkt och vänner,

alla mötas där

på den gyllne stranden,

skiljas aldrig mer,

prisa Gud och Lammet,

som oss friköpt har.

Sorger flytt, morgon grytt

uti himmelen!